När jag tänker tillbaka till den där första riktiga arbetsintervjun jag hade i oktober nu så hade jag faktiskt en väldigt stor tur. Jag som kände att hela intervjun gick å sket sig totalt, blev ju glatt överaskad när dom ville ha mig redan en vecka efter intervjun. Jag förstår egentligen inte varför dom ville ha mig när jag kände att jag bara gjorde bort mig under samtalet med ägarna, jag kanske förstorar upp känslan jag hade då en aningens men jag har gått och funderat på den här frågan i över sex månader nu. Varför valde dom just mig? När jag jobbade på skolan så sa min chef där, att det är för att jag är den jag är.
Kanske det, men jag har ju inte alls den erfarenheten som dom andra har, visst lär jag mig av dom och jag försöker ta så mycket arbete jag bara kan för att visa dem hur duktig jag är. Det sista jag vill är att dom ska tro att jag är en lat ungdom som bara åker efter alla andra och har de bra. Men varför valde dom mig? Och varför känner jag mig ännu så osäker på om jag kommer att få jobba kvar där eller inte? Är det för att alla får sparken nuförtiden? Jag försöker oftast att inte tänka på det för jag stormtrivs på mitt jobb och vill inte ha nått annat som tynger ner mig men ibland så är det svårt att hålla tillbaka vissa tankar... Jag har haft tur och det slog mig inte förräns Erika sa de till mig i lördags.
Aldrig att jag trodde på att jag skulle få ett sådant här liv när jag var mindre! Nu så vet jag att jag har det bra och jag är tacksam för det också!

Nej, nu blev det visst lite för långt men här kommer iaf en glad nyhet för mig!
Jag har fått min hyra sänkt pga läckan som jag har i mitt badrum. Jag har inte störts så jätte mycket av det men man tackar och bockar eller hur? ;) Wieee mer pengar till mig! :D

/M